Hägring 38 av Kjell Westö

hagring-38Hägring 38 är en Helsingforsskildring av Kjell Westö. Han fick årets litteraturpris från Nordiska Rådet. Den utspelar sig under några månader 1938.

Berättelsen börjar med att huvudpersonen advokat Claes Thune känner på sig att något är fel. Hans kontorist Matilda Wiik, som är berättelsens andra huvudperson, är sen vilket hon aldrig brukar vara. Därefter kastas vi tillbaka några månader i tiden och får följa dessa personers tid. Både hur deras samspel utvecklas och hur det mår och känner inombords. Fru Wiik, som har flera inneboende personer, får en obehaglig tillbakablick i sitt förflutna en dag när hon hör en röst som hon känner igen. Det är en av personerna som ingår i herrklubben, Onsdagsklubben, som har ett möte på Thunes kontor strax efter att fru Wiik börjat där. Thune brottas själv med att han har blivit lämnad av sin hustru och genomgår en skilsmässa. Och anledningen till att frun lämnar honom är en annan man, som är medlem i Onsdagsklubben.

På näst sista sidan får vi veta vad som hänt fru Wiik. Och det var inte vad jag räknade med!

Det är en bra bok. Det som jag dock hade lite svårt för var det lite omoderna språket, som ändå verkade tidstypiskt och finlandssvenskt. Även om jag inte är insatt i situationen i Finland i slutet på 30-talet så får man en känsla av att befinna sig där och då. Och att titlarna är så viktiga.

Karaktärerna beskrivs fint och utvecklas under hela berättelsen. För mig förändrades Milja Matilda Wiik under hela tiden. Inslagen med hennes tankar och drömmar från tiden i läger kändes konstiga att läsa. Kunde det verkligen vara så illa i vårt grannland? Vissa scener var väldigt ingående beskrivna och jag blev illa berörd. Framförallt beskrivningen av undersökningen som gjordes i ett av lägren.

I sista delen av boken byggs spänningar upp mellan deltagarna i Onsdagsklubben. Man märker att det börjar närma sig krig och många referenser görs till händelser i Europa. Det är intressant att följa hur människor tänkte kring den uppblossande konflikten. Vissa stod klart och tydligt på tyskarnas sida, andra ville helst inte prata om politik och på så sätt undvika konflikt i den närmaste bekantskapskretsen. En reflektion Thune har i boken har med detta att göra. Det var den 5 oktober och Hitler hade gått in i Böhmen och ockuperat Sudetenland. Onsdagsklubben har möte ”Stämningen var dämpad. Alla, också trätobröderna Arelius och Lindemark, framförde sina åsikter lugnt och sansat, det fanns en beredskap att lyssna till vad meningsmotståndaren hade att säga. Det var, tänkte Thune, som om de alla förstått att kriget – det riktiga, stora, kriget – kommit ett steg närmare och nu befann sig så nära att de redan kunde höra mullret.”

Gällande titeln fastnade jag för ett par rader i boken där Thune är ute på promenad och ser flera målare. Bland dem en kvinna han stött på under sommaren när han solade på en klipphäll. Han såg henne i Helsingfors igen men när han vände sig om var hon borta. ”En hägring. Som så mycket annat. Hela morgonen och hela hans liv kändes med en som en tunn hägring. Som om ingenting var riktigt verkligt, som om allt han företog sig förblev ogjort.” Själv förklarar Westö titeln på en föreläsning jag deltog i för en dryg månad sedan. Läs referatet här. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.