Barndomsskildring från ett rämnande folkhem

mig-ager-ingenÅsa Linderborgs skönlitterära debut från 2007 – Mig äger ingen – är en stark skildring av en flickas uppväxt med sin ensamstående, alkoholiserade pappa i Västerås. Det är en självbiografisk bok som även har filmatiserats 2013.

Åsa Natasja Andersson, som hon hette från födseln, växte upp med sin pappa på 70-talet efter att hennes mamma lämnat pappan och henne. Pappan är härdare på Metallverken i Västerås. Skildringen av pappan är intressant, allt är alltid alla andras fel, han är rädd för att sticka ut. Men han försöker hålla ihop för sin dotter som är hans allt. Hon visar en bild av en uppväxt som var tragisk men med en ljus bild av sin pappa. De hade roliga stunder tillsammans som hon lyfter fram istället för att enbart bli bitter över uppväxten. Hon visar på vilken makt alkoholen har på hennes pappa och hennes förtvivlan och vånda över att inte kunna få pappan att inte dricka. Hon lyfter fram sin pappa med kärlek och värme även om han inte räckte till och hade stora problem med både alkoholen och sig själv. Åsas dubbla känslor i sin relation till sin pappa lyser starkt igenom hela berättelsen.

En stark episod i boken är när Åsa byter efternamn. ”Pappa visste ingenting förrän jag kom hem med ett prov han måste underteckna. Han satt tyst hela kvällen med den tjocka tummen över namnet uppe i det vänstra hörnet. Han lyfte på den för att se vad jag kallade mig, i förhoppnings att han läst fel första, andra och tionde gången… Pappas jänta hade blivit Tanjas dotter.” De pratade inte om detta eller andra ”jobbiga” ämnen. Och pratade de om något så var det alltid någon annans fel eller att alla andra var ”plojty”.

Åsa bryter i princip helt med sin pappa i övre tonåren men söker upp honom för en ny relation när hon själv får barn. Dock tycker jag nog att denna del känns lite platt. Tidigare har hennes berättelse gripit tag i mig men nu berättas historien i snabb takt och utan djupare beskrivningar.

Det är en bra bok och jag får en känsla av hur Åsas uppväxt var och de problem hennes pappa brottas med. Dessutom är det intressant att läsa för mig som själv bott i Västerås, ett helt annat Västerås än det som skildras i boken. Men den totala förändringen hade nog inte skett 1993 för Domus fanns kvar och många av de andra riktmärkena hon berättar om. Idag är det nog svårt att känna igen 70-talets Västerås som arbetarstaden med fokus på Metallverken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.