En berättelse om en medelålders man vars liv går på tomgång, men som åker till Indien och får nya vänner, blir kär, upplever nya äventyr och får ny livsenergi.
Storyn är ytlig, överlag hyfsat intressant, något förutsägbar med en stereotyp bild av Indien och indier. Och slutar lyckligt till slut. Feelgood helt enkelt.
Men det är grovt tillyxade karaktärer, som jag aldrig kommer riktigt nära. Förutom Yogi, en Indiens Karlsson på taket fast godhjärtad och välvillig. Göran Borg känns lite för mycket, lite för medelålders bitter vit man som man ska tycka synd om.
Det som var mest underhållande var Yogis språk. Men det blir också dessvärre oerhört förutsägbart redan i första boken, och de övriga två levererar exakt samma sak. Att författaren dessutom på något ställe i Dimma över Darjeeling skriver ut det gör att jag tappar intresset även för Yogis språk: ”Att Yogi inte ens i denna stund av allvar kunde låta bli att förgyllas sitt språk…” (s 92)
Det är inte bara språket som blir förutsägbart i uppföljarna utan hela storyn. Göran åker hem, hamnar i samma gamla hjulspår, kommer till Indien och blir en ”ny människa”. Det enda som skiljer sig är miljöerna och några bikaraktärer som sticker ut mer eller mindre. I tredje boken utspelar sig samma historia men då i Sverige, på Österlen när indiske Yogi kommer dit och omvälver en hel bygd. Kanske trovärdigt på 50-60-talet, men idag?
Att jag ändå läste alla 3 har mer att göra med min envishet än att böckerna fick mig fast. Den tredje boken var svår att komma igenom. Det är ett trevligt tidsfördriv som fick mig att småle emellanåt men inte mycket mer än så.
En bok till kaffet 