Att få tillbaka sin framtid

Mitt i livet med nyfött barn, nytt hus och en karriär på gång insjuknade Kajsa i MS, multipel skleros. Förödande när en bara vill leva för det barn som just fötts. I boken Att få tillbaka sin framtid berättar Kajsa Sigvardsson om den långa vägen tillbaka via en riskfylld behandling, en stamcellstransplantation, som inte var en vedertagen behandling för hennes typ av sjukdom. Vi får följa med Kajsa i en fruktansvärd tid av hennes liv. Att få möjligheten att få tillbaka sitt liv när man tror att allt är kört. Men med våndan att ta ett stort beslut som en inte vet utgången på. En stark berättelse som kräver mod att berätta. Berättelsen griper mig från första stund. Kanske för att jag har fått förmånen att lära känna Kajsa. En stark person med en gripande berättelse. Den kommer beröra dig också!

Barndomsskildring från ett rämnande folkhem

mig-ager-ingenÅsa Linderborgs skönlitterära debut från 2007 – Mig äger ingen – är en stark skildring av en flickas uppväxt med sin ensamstående, alkoholiserade pappa i Västerås. Det är en självbiografisk bok som även har filmatiserats 2013.

Åsa Natasja Andersson, som hon hette från födseln, växte upp med sin pappa på 70-talet efter att hennes mamma lämnat pappan och henne. Pappan är härdare på Metallverken i Västerås. Skildringen av pappan är intressant, allt är alltid alla andras fel, han är rädd för att sticka ut. Men han försöker hålla ihop för sin dotter som är hans allt. Hon visar en bild av en uppväxt som var tragisk men med en ljus bild av sin pappa. De hade roliga stunder tillsammans som hon lyfter fram istället för att enbart bli bitter över uppväxten. Hon visar på vilken makt alkoholen har på hennes pappa och hennes förtvivlan och vånda över att inte kunna få pappan att inte dricka. Hon lyfter fram sin pappa med kärlek och värme även om han inte räckte till och hade stora problem med både alkoholen och sig själv. Åsas dubbla känslor i sin relation till sin pappa lyser starkt igenom hela berättelsen.

En stark episod i boken är när Åsa byter efternamn. ”Pappa visste ingenting förrän jag kom hem med ett prov han måste underteckna. Han satt tyst hela kvällen med den tjocka tummen över namnet uppe i det vänstra hörnet. Han lyfte på den för att se vad jag kallade mig, i förhoppnings att han läst fel första, andra och tionde gången… Pappas jänta hade blivit Tanjas dotter.” De pratade inte om detta eller andra ”jobbiga” ämnen. Och pratade de om något så var det alltid någon annans fel eller att alla andra var ”plojty”.

Åsa bryter i princip helt med sin pappa i övre tonåren men söker upp honom för en ny relation när hon själv får barn. Dock tycker jag nog att denna del känns lite platt. Tidigare har hennes berättelse gripit tag i mig men nu berättas historien i snabb takt och utan djupare beskrivningar.

Det är en bra bok och jag får en känsla av hur Åsas uppväxt var och de problem hennes pappa brottas med. Dessutom är det intressant att läsa för mig som själv bott i Västerås, ett helt annat Västerås än det som skildras i boken. Men den totala förändringen hade nog inte skett 1993 för Domus fanns kvar och många av de andra riktmärkena hon berättar om. Idag är det nog svårt att känna igen 70-talets Västerås som arbetarstaden med fokus på Metallverken.