Tvillingarna Elsa och Elliott är oskiljbara, de är alltid tillsammans. De har alltid haft ett speciellt band till varandra. Den ena kanske mer beroende av den andre för att definiera sig själv. När så Elliott dör i en drunkningsolycka vid 25 års ålder blir Elsa ensam kvar och hon sjunker ned i ett svart mörker. Hon vet inte hur hon ska definiera sig själv utan honom. Hon har hela sitt liv levt genom honom på något sätt, hon har inte varit en egen personlighet. Hon tvingas hitta sig själv. Men Elliott finns hela tiden med henne och hon ”pratar” med honom och han ger henne råd på vägen. Dock inser hon att den bild hon haft av honom inte kanske var den sanna Elliott.
Elsa blir mamma och ger all sin kärlek till sitt barn. En dag händer det som inte får hända. Elsas dotter försvinner.
Det är en lättläst bok, kanske utan ett riktigt djup. Sorglig och vemodig. Jag känner att hon inte tar döden på riktigt allvar. Visst beskrivs saknaden men egentligen utan riktig substans. Dessutom tycker jag nog att karaktärerna är väldigt förutsägbara om hur de ska vara. I slutet ändras väl uppfattningen om framförallt Elsas pappa, men bara som en snabb reflektion. Inget djup i karaktärerna helt enkelt. Det är en bok i sagans form, givetvis med ett lyckligt slut. Dock lämnar den mig lite tom efteråt. Det är nog ingen bok jag kommer minnas. Men det är en tankeväckande bok om hur två skilda fenomen, döden och kärleken, påverkar oss.
En bok till kaffet 