En debutroman med oväntat slut

Madeleine har en sällsynt och obotlig sjukdom som gör att hon alltid tvingas stanna inomhus. Hon har inte varit utomhus på sjutton år. Hennes enda relationer är med mamman och sjuksköterskan som ständigt vakar över henne. Någon gång då och då kommer en lärare hem för avstämning i hennes hemundervisning.

Tills en dag när de får en ny granne, Olly. En kille i samma ålder som har en svår uppväxt. En sällsam kärlekshistoria växer fram på distans och en dag känner Madeleine en stark längtan efter att få träffa Olly på riktigt. Vad är livet värt om hon inte får uppleva kärlek på riktigt. De börjar träffas i smyg. En dag har Madeleine fått nog och med livet som risk ger hon och Olly sig iväg på en resa som får ett tragiskt slut.

Det är en speciell kärleksroman med funderingar kring livets mening med en ovanligt twist på slutet. Jag hade verkligen sett fram emot att läsa boken. Den har hamnat på NY Bestsellerlista men jag är inte en lika övertygad fantast av romanen. Den har en något barnslig ton över sig. Beskrivningarna är Harlekin-aktiga och utan en känsla av äkta kärlek, på riktigt. Och som verkligen känns verklig för mig som läsare. Besvikelsen var alltså stor. Och nej, jag kommer knappt ihåg boken fast jag la den ifrån mig för bara en liten stund sedan.

Ingenting och allting av Nicola Yoon

Annonser

Stora känslor i en gripande och annorlunda kärleksroman

50 sidor och sedan var jag fast. Jag hade svårt att lägga ifrån mig Livet efter dig av Jojo Moyes. En gripande berättelse om en annorlunda kärlekshistoria.

Louisa Clark bor hemma hos sina föräldrar i skuggan av sin syster. Will Traynor var en framgångsrik man innan en motorcykelolycka förändrade hans liv. Deras vägar korsas när Louisa behöver ett nytt jobb och Wills föräldrar behöver någon som håller Will sällskap. Louisas enda uppgift, inser hon efter ett tag, är att få Will att ändra sitt beslut att själv avsluta sitt liv. Hon gör allt hon kan och i den processen växer en fantastisk och annorlunda kärlekshistoria fram. Det är en bok som gör mig tagen samtidigt som en ilska växer fram över Wills själviska önskan. Samtidigt funderar jag på hur en sådan gränslös kärlek kan växa fram på så kort tid. Det är länge sedan jag gråtit till en bok, men denna fick mig att gråta vid ett par tillfällen. Moyes förmår mig att känna och tänka som både Louisa och Will, samtidigt. Och den humor, ibland rå och obarkad, som lyfts fram i samspelet mellan huvudpersonerna ger en förlösande känsla, ämnet till trots.

Jag dök in i uppföljaren Arvet efter dig med en förväntan att bli lika tagen som av den första. Men jag hittar inte riktigt det där extra. Den är väldigt bra, inte tal om det. Men den griper inte tag i mig på samma sätt. Det är en fin och varm berättelse om att gå vidare med oerhörd sorg och saknad. Vi får veta hur de efterlevande hanterat Wills bortgång samtidigt som nya komplikationer tillkommer. Berättelsen lämnar mig något irriterad, varför har jag svårt att förklara. Det kan nog grunda sig i den uppoffring som Louisa gör och att hon enbart lever för andra människor och inte tillåter sig själv att vara lycklig. Men som sagt, ytterligare en Moyes-berättelse för sträckläsning.

Jojo Moyes – Livet efter dig och Arvet efter dig

På gränsen mellan normalitet och vansinne

beckombergaBokens baksida säger: ” När Jimmie Darling kommer till Beckomberga mentalsjukhus börjar hans dotter Jackie tillbringa allt mer tid där och när modern reser till Svarta havet blir sjukhuset hela hennes värld. Där finns läkaren Edvard Winterson som varje natt tar med sig Jim och några utvalda patienter till sina stora fester vid Lill-Jansplan, där finns Inger Vogel som rör sig på gränsen mellan ordning och ödeläggelse och Sabina med sina pärlor och sin bedrövelse. Där finns också Paul och kärleken, det verkliga vansinnet.” Det är den beskrivning jag får använda av boken då jag har svårt att sammanfatta Beckomberga – ode till min familj av Sara Stridsberg. En vacker bok med ett fantastiskt språk som beskriver personer som hamnat utanför samhällets ramar. I en tid då det fanns en plats de kunde få hjälp och kunde kalla hem. En av personerna i boken, som varit på ”Beckis” lång tid ser det som att det inte finns någon annan plats. Han vill inte ut i världen för inom sjukhusets väggar känner han sig trygg. Det finns ingen plats för honom i samhället enligt honom. Jimmie bland annat ser världen utanför som slutet på sitt liv. Även om han drar sig för att göra slut på det så är det det enda slutet han kan föreställa sig. Personerna som beskrivs inom sjukhuset känns som vem som helst och får en slags normalitet i sina handlingar och beteenden, vilket gör att jag ”lär känna” dem och vill veta mer om dem. Jag har svårt för att greppa Jackie, bokens huvudperson, och hennes förhållningssätt till sina föräldrar och vad som egentligen händer inuti henne. Både vid besöken på sjukhuset och utanför. Dessutom har jag lite svårt att se att man inte kämpar vidare för en person som uppenbarligen betyder så mycket utan bara med en axelryckning, känns det som, accepterar Jimmies önskan om att avsluta sitt liv. I det ser jag väl också skräcken hos Jackie att hon ska falla ned i samma mörker och destruktivitet som sin far. Dock verkar det som om vissa händelser i hennes liv ger henne mer mening med livet än vad samma händelser gav hennes far. Kanske är det även kärleken till träden som håller henne kvar. Läsvärd bok och jag tror den växer vid omläsning. Sara Stridsberg kommer till Malmö Stadsbibliotek den 29 januari och hade jag haft möjlighet att gå på det så hade jag varit given åhörare. Vill gärna höra mer kring boken och hennes författarskap.