Stora känslor i en gripande och annorlunda kärleksroman

50 sidor och sedan var jag fast. Jag hade svårt att lägga ifrån mig Livet efter dig av Jojo Moyes. En gripande berättelse om en annorlunda kärlekshistoria.

Louisa Clark bor hemma hos sina föräldrar i skuggan av sin syster. Will Traynor var en framgångsrik man innan en motorcykelolycka förändrade hans liv. Deras vägar korsas när Louisa behöver ett nytt jobb och Wills föräldrar behöver någon som håller Will sällskap. Louisas enda uppgift, inser hon efter ett tag, är att få Will att ändra sitt beslut att själv avsluta sitt liv. Hon gör allt hon kan och i den processen växer en fantastisk och annorlunda kärlekshistoria fram. Det är en bok som gör mig tagen samtidigt som en ilska växer fram över Wills själviska önskan. Samtidigt funderar jag på hur en sådan gränslös kärlek kan växa fram på så kort tid. Det är länge sedan jag gråtit till en bok, men denna fick mig att gråta vid ett par tillfällen. Moyes förmår mig att känna och tänka som både Louisa och Will, samtidigt. Och den humor, ibland rå och obarkad, som lyfts fram i samspelet mellan huvudpersonerna ger en förlösande känsla, ämnet till trots.

Jag dök in i uppföljaren Arvet efter dig med en förväntan att bli lika tagen som av den första. Men jag hittar inte riktigt det där extra. Den är väldigt bra, inte tal om det. Men den griper inte tag i mig på samma sätt. Det är en fin och varm berättelse om att gå vidare med oerhörd sorg och saknad. Vi får veta hur de efterlevande hanterat Wills bortgång samtidigt som nya komplikationer tillkommer. Berättelsen lämnar mig något irriterad, varför har jag svårt att förklara. Det kan nog grunda sig i den uppoffring som Louisa gör och att hon enbart lever för andra människor och inte tillåter sig själv att vara lycklig. Men som sagt, ytterligare en Moyes-berättelse för sträckläsning.

Jojo Moyes – Livet efter dig och Arvet efter dig

”Ditt kräkmedel” och ”Ditt tattarluder” – En midsommarnattsdröm

En midsommarnattsdröm känner väl alla till. Själv har jag inte läst den på riktigt förrän nu. Det är en medeltida pjäs av Shakespeare som handlar om Teseus’, hertigen av Aten, planering av sitt giftemål med Hippolyta, amazonernas drottning, som han tagit tillfånga. Pjäsen börjar med att introducera 4 ungdomar och deras inbördes kärleksförhållande. Egeus vill förmå sin dotter Hermia att gifta sig med Demetrius, som vill gifta sig med henne för att ta del av Egeus ställning i samhället. Hermia däremot är förälskad i Lysander och vill gifta sig med honom. Lysander är förälskad i Hermia till en början och Helena är förälskad i Demetrius. Snart blir det förvecklingar då en kärleksört kommer med i spelet. Som en biscen håller några hantverkare på att repetera en pjäs till bröllopet, med komiska och gycklande inslag.

Min första reaktion när jag läste En midsommarnattsdröm i översättning av Göran O. Eriksson var det råa språket. Sättet att tilltala varandra med hårda ord. Framförallt i scen 25 där alla ungdomar samlats och Lysander säger till Hermia saker som ”ditt kräkmedel” och ”ditt tattarluder”. Nu har jag inte läst den på originalspråk så jag vet inte om orden låter lika råa på engelska som i översättning. Användes verkligen språket på det sättet på medeltiden?

Den version jag läste hade kommentarer i slutet som förklaring till pjäsen, vilket underlättade förståelsen. Så som att det inte är en geografisk skillnad på staden och skogen utan en kronologisk. Detta är tidstypiskt, de medeltida spelen omfattar långa tidsrymder, vilket i och för sig inte är fallet här, och att man förflyttar sig från en plats till en annan genom ändring av scenbilden. I detta fall skildras förflyttningen mellan staden och skogen men med en underförstådd mening att förflyttningen inte är fysisk.

Pjäsen lyfter fram maktkamp mellan segrare och besegrade men även makten Hermias far vill ha över henne och ha möjlighet att bestämma vem hon ska gifta sig med. Det visar nog på hur samhället såg ut vid tiden för pjäsens uppkomst i slutet på 1500-talet. Då var det nog mer vanligt än ovanligt att fäderna bestämde vem barnen skulle gifta sig med men något mer ovanligt att de blir emotsagda så som Hermia gör här. Paralleller kan nog även dras till vissa kulturer idag.

Ytterligare tidstypiska drag i de medeltida spelen är att det fanns inslag av gycklarupptåg och fars till skillnad från tidigare mer allvarstyngda spel. Så även i En midsommarnattsdröm med hantverkarnas uppförande av sagan om Pyramus och Thisbe. Delarna kring repetitionerna visar på att det finns en stor del komik i pjäsen. Bland annat tar de inte skådespeleriet på allvar. Och att de vill vara övertydliga för att inte åskådarna ska bli rädda för tex lejonet. Och att de ska skapa månsken genom att en person kommer in med en lykta och säger att han är ”gubben i månen”.

Hägring 38 av Kjell Westö

Hägring 38 är en Helsingforsskildring av Kjell Westö. Han fick årets litteraturpris från Nordiska Rådet. Den utspelar sig under några månader 1938.

Berättelsen börjar med att huvudpersonen advokat Claes Thune känner på sig att något är fel. Hans kontorist Matilda Wiik, som är berättelsens andra huvudperson, är sen vilket hon aldrig brukar vara. Därefter kastas vi tillbaka några månader i tiden och får följa dessa personers tid. Både hur deras samspel utvecklas och hur det mår och känner inombords. Fru Wiik, som har flera inneboende personer, får en obehaglig tillbakablick i sitt förflutna en dag när hon hör en röst som hon känner igen. Det är en av personerna som ingår i herrklubben, Onsdagsklubben, som har ett möte på Thunes kontor strax efter att fru Wiik börjat där. Thune brottas själv med att han har blivit lämnad av sin hustru och genomgår en skilsmässa. Och anledningen till att frun lämnar honom är en annan man, som är medlem i Onsdagsklubben.

På näst sista sidan får vi veta vad som hänt fru Wiik. Och det var inte vad jag räknade med!

Det är en bra bok. Det som jag dock hade lite svårt för var det lite omoderna språket, som ändå verkade tidstypiskt och finlandssvenskt. Även om jag inte är insatt i situationen i Finland i slutet på 30-talet så får man en känsla av att befinna sig där och då. Och att titlarna är så viktiga.

Karaktärerna beskrivs fint och utvecklas under hela berättelsen. För mig förändrades Milja Matilda Wiik under hela tiden. Inslagen med hennes tankar och drömmar från tiden i läger kändes konstiga att läsa. Kunde det verkligen vara så illa i vårt grannland? Vissa scener var väldigt ingående beskrivna och jag blev illa berörd. Framförallt beskrivningen av undersökningen som gjordes i ett av lägren.

I sista delen av boken byggs spänningar upp mellan deltagarna i Onsdagsklubben. Man märker att det börjar närma sig krig och många referenser görs till händelser i Europa. Det är intressant att följa hur människor tänkte kring den uppblossande konflikten. Vissa stod klart och tydligt på tyskarnas sida, andra ville helst inte prata om politik och på så sätt undvika konflikt i den närmaste bekantskapskretsen. En reflektion Thune har i boken har med detta att göra. Det var den 5 oktober och Hitler hade gått in i Böhmen och ockuperat Sudetenland. Onsdagsklubben har möte ”Stämningen var dämpad. Alla, också trätobröderna Arelius och Lindemark, framförde sina åsikter lugnt och sansat, det fanns en beredskap att lyssna till vad meningsmotståndaren hade att säga. Det var, tänkte Thune, som om de alla förstått att kriget – det riktiga, stora, kriget – kommit ett steg närmare och nu befann sig så nära att de redan kunde höra mullret.”

Gällande titeln fastnade jag för ett par rader i boken där Thune är ute på promenad och ser flera målare. Bland dem en kvinna han stött på under sommaren när han solade på en klipphäll. Han såg henne i Helsingfors igen men när han vände sig om var hon borta. ”En hägring. Som så mycket annat. Hela morgonen och hela hans liv kändes med en som en tunn hägring. Som om ingenting var riktigt verkligt, som om allt han företog sig förblev ogjort.” Själv förklarar Westö titeln på en föreläsning jag deltog i för en dryg månad sedan. Läs referatet här. 

Steglitsan av Donna Tartt

Detta är Donna Tartts tredje bok på 20 år. Hon har gett ut en bok var tionde år.

Boken handlar om Theo Decker som överlever ett bombdåd på ett konstmuseum i New York. I attentatet dör hans mamma. I chocktillstånd får Theo med sig en berömd målning från museet, Steglitsan. Den följer honom som en röd tråd igenom hela berättelsen. I samband med bomben träffar han även en man med en liten flicka som han blir fascinerad av och han får en ring av mannen. Vilket leder Theo till en antikvitetshandel som kommer få stor betydelse för honom. Theos pappa är inte längre närvarande då han flyttat från familjen. Myndigheterna försöker få tag på hans pappa och hans farfar som är de enda levande släktingar Theo har. Under tiden bor han hos en tidigare skolkamrat och dennes familj. Det är en tillfällig lösning och en dag kommer pappan för att hämta honom. Theo får följa med pappan och pappans nya sambo till Las Vegas.

Detaljrikedomen i boken är slående. Det är ett målande språk och många detaljer som beskrivs ingående. Det finns en spänning i berättelsen som gör att man fortsätter läsa även om vissa passager kan uppfattas som långa. Vissa delar kändes överflödiga, så som allt festande och drogberoende i Las Vegas.

Det fanns ett par intressanta vändningar i berättelsen, från en hyfsad normal tillvaro i New York till en kaotisk och drogberoende tillvaro i Las Vegas. Till att återvända till New York och försöka komma på rätt spår igen.

Theo lyckas vända tragedin med mammans död och nedgången i sitt drogberoende till att bli en ”normal” individ. Han gör det dock med minsta möjliga ansträngning och det går inte spikrakt upp, vilket gör karaktären trovärdig.

Det fanns några oväntade vändningar i boken, bland annat gällande den tavla han fick med sig från museet. Tavlans betydelse för Theo visar sig igenom hela berättelsen, det är hans enda koppling till mamman. Och den trygghet han behöver för att fortsätta leva. Han vill dock hela tiden göra rätt när det gäller tavlan men han är rädd för konsekvenserna. Det gör att han väljer att behålla och gömma undan tavlan i ett decennium.

Theo hamnar i olika sociala situationer och umgås i olika samhällsklasser genom berättelsen. Dock tycker jag inte riktigt det framgår vad som gör att han rycker upp sig och försöker rätta till sitt liv när han återvänder till New York. Till viss del är det nog eftersom han vill betala tillbaka Hobies gästvänlighet (som dock var något påtvingad). Och han var rädd att återigen bli övergiven. Men frågan är om han även ville visa sin mamma att han klarade sig. Han var lite på glid redan i början av berättelsen då de hamnade på museet p.g.a. att han blivit avstängd från skolan.

Jag uppskattade boken och kände att de närmare 800 sidorna försvann snabbt och den skulle få ett högt betyg av mig. Jag uppskattade framförallt språket och den detaljrika beskrivningen alltigenom hela boken.