Dystopisk verklighet

Det litterära reportaget har vunnit mark genom att Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset i litteratur för några veckor sedan. Det litterära reportaget behandlar ämnen med nyhetsvärde men ges en möjlighet till mer ingående beskrivningar där det personliga kan dominerar, som i detta fall.

Jag har läst Bön för Tjernobyl, En framtidskrönika av ovannämnda författare. Jag är ingen stor anhängare av litterära reportage. Och dessvärre blev jag inte mer biten av denna. Visst, det är hemska beskrivningar om vad som hände i Tjernobyl och jag kan absolut känna med personerna som berättar. Hennes berättelser är som knytnävsslag i solar plexus, skriver Kaj Schueler på SvD som just en recension på denna bok. Ja, jag håller med honom.

Men jag har svårt att ta till mig sättet Aleksijevitj skriver på. Det känns korthugget och jag får inget riktigt sammanhang med alla tankepauser och avhuggna meningar. Det är tur att jag inte bestämmer över vem som ska få Nobelpris :-).

Boken bygger på samtal med många olika personer, med olika bakgrund och relation till olyckan i Tjernobyl på 80-talet. Allt från räddningsarbetare till jordbrukare mfl. Hon har lyssnat på många röster och återgett deras berättelser kring händelsen. Fruktansvärda händelser som påverkar inte bara de boende och räddningsarbetarna i närområdet utan många, många andra både direkt och indirekt, då liksom nu. Alla de som lever med följderna av katastrofen. En bok att läsa för att minnas och förstå.

Flickan och skulden

Kanske inte en bok till kaffet, men så viktig!

I min kurs Journalistik läser vi om litterära reportage. Valet av bok för mig föll på Katarina Wennstams Flickan och skulden. En oerhört tung bok att ta sig igenom. Beroende på ämnet boken behandlar: gruppvåldtäktsmål. Och inte bara målen i sig utan samhällets syn på offer och förövare. Hon har utdrag ur olika domar som visar på en skrämmande syn på offret. Har du kort kjol, dricker alkohol eller flirtar så är du lovligt byte. Liksom om du som ung tjej haft sex vid tidigare tillfälle och fått ett rykte om dig att vara ”lättillgänglig”. Blandat med domstolsutdragen beskriver Katarina Wennstam händelser i väldigt beskrivande och litterära ordalag med ett språk som når alla. Innehållet var svårt att greppa och jobbigt att läsa och även om man läser om olika mål i form av nyhetsartiklar i tidningar så blir ett litterärt reportage mer levande. Hon blandar fakta från gruppvåldtäktsmål med intervjuer med både offer, offrets närstående så som kompisar och skolkamrater till både offer och gärningsmän.

Böckerna används ofta som diskussionsunderlag i olika sammanhang där dessa frågor diskuteras. Det handlar till stor del om att lyfta frågan till diskussion och få kommande genrerationer att ändra synen på män och kvinnors sexualitet och rätt till sin egen kropp.

Boken utkom 2002 men är än idag lika aktuell, det förekommer fortfarande våldtäktsmål med samma skepsis mot offer och samma överseende med utövare.

Dock har lagstiftningen genomgått flera förändringar de senaste åren sedan boken kom ut (och även hennes uppföljare En riktig våldtäktsman), vilket är oerhört glädjande även om mer behövs för att ändra inställningen. Bland annat har begreppet våldtäkt blivit könsneutralt och utvidgats så att det utöver samlag även innefattar annan jämförbar handling med en person som är oförmögen att lämna sitt samtycke. Fram till mars 2005 räknades det inte som våldtäkt om offret druckit sig berusad på alkohol och inte kunnat värja sig. Det krävdes att gärningspersonen hade drogat eller tvingat i offret alkohol. Efter en lagändring 1 april 2005 är det numera lika allvarligt att förgripa sig på en person som på egen hand har druckit sig kraftigt berusad som på en nykter person. Från och med 1 juli 2013 skärptes sexualbrottslagstiftningen för att förstärka skyddet för den sexuella integriteten och den sexuella självbestämmanderätten. Bestämmelsen om våldtäkt utvidgades till att omfatta de fall där offret reagerar med passivitet. (Sexualbrottslagstiftningen).