Detta är Donna Tartts tredje bok på 20 år. Hon har gett ut en bok var tionde år.
Boken handlar om Theo Decker som överlever ett bombdåd på ett konstmuseum i New York. I attentatet dör hans mamma. I chocktillstånd får Theo med sig en berömd målning från museet, Steglitsan. Den följer honom som en röd tråd igenom hela berättelsen. I samband med bomben träffar han även en man med en liten flicka som han blir fascinerad av och han får en ring av mannen. Vilket leder Theo till en antikvitetshandel som kommer få stor betydelse för honom. Theos pappa är inte längre närvarande då han flyttat från familjen. Myndigheterna försöker få tag på hans pappa och hans farfar som är de enda levande släktingar Theo har. Under tiden bor han hos en tidigare skolkamrat och dennes familj. Det är en tillfällig lösning och en dag kommer pappan för att hämta honom. Theo får följa med pappan och pappans nya sambo till Las Vegas.
Detaljrikedomen i boken är slående. Det är ett målande språk och många detaljer som beskrivs ingående. Det finns en spänning i berättelsen som gör att man fortsätter läsa även om vissa passager kan uppfattas som långa. Vissa delar kändes överflödiga, så som allt festande och drogberoende i Las Vegas.
Det fanns ett par intressanta vändningar i berättelsen, från en hyfsad normal tillvaro i New York till en kaotisk och drogberoende tillvaro i Las Vegas. Till att återvända till New York och försöka komma på rätt spår igen.
Theo lyckas vända tragedin med mammans död och nedgången i sitt drogberoende till att bli en ”normal” individ. Han gör det dock med minsta möjliga ansträngning och det går inte spikrakt upp, vilket gör karaktären trovärdig.
Det fanns några oväntade vändningar i boken, bland annat gällande den tavla han fick med sig från museet. Tavlans betydelse för Theo visar sig igenom hela berättelsen, det är hans enda koppling till mamman. Och den trygghet han behöver för att fortsätta leva. Han vill dock hela tiden göra rätt när det gäller tavlan men han är rädd för konsekvenserna. Det gör att han väljer att behålla och gömma undan tavlan i ett decennium.
Theo hamnar i olika sociala situationer och umgås i olika samhällsklasser genom berättelsen. Dock tycker jag inte riktigt det framgår vad som gör att han rycker upp sig och försöker rätta till sitt liv när han återvänder till New York. Till viss del är det nog eftersom han vill betala tillbaka Hobies gästvänlighet (som dock var något påtvingad). Och han var rädd att återigen bli övergiven. Men frågan är om han även ville visa sin mamma att han klarade sig. Han var lite på glid redan i början av berättelsen då de hamnade på museet p.g.a. att han blivit avstängd från skolan.
Jag uppskattade boken och kände att de närmare 800 sidorna försvann snabbt och den skulle få ett högt betyg av mig. Jag uppskattade framförallt språket och den detaljrika beskrivningen alltigenom hela boken.
En bok till kaffet 